Lucia

Så var då årets luciadag över utan att jag fick se en skymt av henne eller höra hennes skönsång..."natten går tunga fjät........"
Annat var det förr. När barnen var på dagis och fritids. Från året 1973 fram till 1999 var den 13 december den mest stressiga dagen på året. Upp tidigt, tidigt på morgonen. Före sju skulle man vara på plats. Först var det sonen, som inte gillade stjärngosseskjortan (löjligt flicknattlinne) men gärna ville hålla ljuset i handen och struten på huvudet. Så ofta stod han där i sina vanliga kläder, som på sjuttiotalet oftast utgjordes av bruna mysbyxor samt en orange/brun tröja med ljuset och stjärnan i sina händer och struten på huvudet. Det var stämningsfullt! Sedan var det dottern, som var det tröttaste man kunde tänka sig. Att få henne till dagis före klockan sju var en bedrift. Att dessutom då ha hennes långa trassliga hår i ordning för luciakronan, ja det borde ge en tapperhetsmedalj. Men när hon väl stod där med alla andra små söta lucior och sjöng, ja då var det stämmningsfullt och det kom onekligen en liten tår i ögat. Åren gick men det var ju lucia varje år. Dagis, fritids, skolan, kyrkan. Det sista "riktiga" luciatåget vi föräldrar fick skåda vår dotter i, var 1999 då hon var tärna i byns luciatåg och sjöng solo. Det var mäktigt! Men nu är barnen utflugna och årets lucia fick bli den tv-sända versionen tidigt på morgonen. Men vilken otur! Jag försov mig. Så i år blev det ingen lucia alls och då blir det kanske ingen jul heller? Jag kanske försover mig när tomten kommer.

Men hoppet lever fortfarande, att vi får några barnbarn, så att vi åter får förmånen att besöka dagis och se de små barnen när de sjunger "natten går stilla fjät.........." och se de tindrande ögonen. Jag saknar det!