Nästa helg är det två år sedan vi flyttade till nytt kontor och ett år sedan vi flyttade tillbaka till ”stan” efter 27 år i förskingringen. Men i år, den här helgen, slipper vi flytta. Skönt!

Det där med att flytta till ”stan” har skapat mycket känslor. Tidigare tänkte jag, att ”om jag bara bodde i Malmö” skulle jag göra si och så……… Nu bor jag i Malmö och…………….
Allt det där jag skulle göra, har inte blivit av. Visserligen har vi väl varit lite mer på krogen, fler biobesök och ett och annat teaterbesök och framför allt, mycket mer umgänge med sonen och hans familj. Men det där andra jag skulle göra, om jag bodde i stan, har jag inte gjort. Och vems fel är det? Jo, bara mitt?

Jag saknar huset i Skurup, det stora luftiga huset med plats för många. Jag saknar min väninna och jag saknar den hjärtliga stämningen i butikerna. Här i storstan verkar alla stressade och lite sura. Ingen har tid med ett vänligt ord.

Men vad är då bättre med att bo här i utkanten av stan? Jo, närheten till jobbet. Med bil är jag på kontoret efter cirka fem-sju minuter. Jag behöver inte längre låta väckarklockan ringa klockan 05.10 utan kan sova minst en timme längre.

Det är dessutom ett privilegium att bo så nära havet, att man hör vågornas brus och känner doften av hav när stormarna viner in över land.

Summa summarum är det nog bättre att bo här, trots allt, även om det tar mig cirka 55 minuter att komma hem från jobbet till bostaden. Lika lång tid som när jag bodde på landet. Varför det? Jo jag promenerar hem varje dag (nästan) vilket har resulterat i minus 4 kg. Bra va?