Ja, så var då helgerna slut för den här gången. Jul-, nyårs- och trettonhelgen bara rusade förbi, som vanligt. Men den här gången har vi verkligen levt efter mottot att ta det lugnt, träffa barnen samt släkten och bara koppla av. Det har nog varit en av de trevligaste helgerna på många, många år med julstök och pyssel hemma i köket med efterföljande middag, julafton med släkten, nyårsafton med goda vänner, ytterligare trevliga kvällar med "alla" barnen, samt slutligen igår den tradtionella trettonafton med "min" släkt samt efterföljande MIG-spel, männen mot kvinnorna. Där givetvis kvinnorna vann, som brukligt är.
Nu börjar man redan få en försmak av våren. I trädgården börjar en liten rosenbuske slå ut sina röda vackra små rosor. Snödropparna blommar fullt ut. Flyttfåglarna invaderar fågelbordet och slukar all mat.
Nyårslöften har jag aldrig varit så intresserad av. Man kan ju avge löften när som helst. Om man sen håller dem är ju en annan sak. Men i år har jag nästan gett mig själv ett löfte. Efter mina revbensfrakturer i höstas i samband med stavgång har jag inte rört mig ett dugg. Mest suttit och legat. Konditionen har blivit nedsatt och rumpan har säkert blivit tio centimeter bredare. Vågen hotar att slå över. Så i tisdags, första arbetsdagen, promenerade jag hem, 50 minuter i rask takt. Sedan har jag gått hem varje dag, utrustad med MP3-spelare samt reflexer. Om jag nu bara lyckas hålla mig på benen och inte snubbla över trottoarkanten (för att jag är så liten) räknar jag med, att i alla fall konditionen ska bli bättre. Vikten får komma i nästa läge. En sak i sänder.
