Säkra vårtecken är.........

när cabben får komma ut och köra för första gången.

Cirkel är sluten

Igår fick jag nöjet att följa med på knattefotboll. Vilken härlig känsla! Nu känns det som om cirkeln är sluten. För cirka 30 år sedan satt jag på knäna framför Hampus och knöt hans hockeyrör eller på sommaren hans fotbollskor. Hjärtat hoppade till lite extra när Melker lade ett par straffar och gjorde mål i matchen. Kände mig som en stolt "farmor" precis som jag var en stolt mamma på Hampes tid. Och precis som på den tiden fanns det någon fader som skrek på sin lille knatting, 6 år gammal: "Gå på mål!!!! Dribbla!!!! Skjuuuuut!!!!!"
Ingenting har förändrats!! Föräldrar (pappor i alla fall) är sig lika än i dag.

Vårkänslor!
Maken har hela vårt gemensama liv önskat sig rottingmöbler till vår terrass. Äntligen har hans önskan slagit in. Men det satt långt inne. Det tog 26 år. Men önskar man sig något riktigt, riktigt mycket slår önskan in någon gång i livet.

Våren - vågar man hoppas?

Är det inte härligt, säg? Första vårblommorna i trädgården. Kanske finns det nu hopp att vi slipper mer snö och kallt. Men man ska inte roppa hej...... osv

Min kära kusin fyller år den 28 mars. Jag kommer ihåg för många år sedan när vi bodde grannar. Hon skulle ha födelsedagsfest och jag klädde (ut) mig i lång klänning och "klackaskor". Vi hade en trevlig fest i deras gillestuga. Döm om vår stora förvåning när vi skull ta oss hem sent på natten eller tidigt på morgonen. Det låg 20 cm snö utanför huset och stormen ven runt knuten. Med tanke på min klädsel, lång klänning och högklackade skor, utan ytterkläder, beslöt vi att fortsätta festen istället för att trava hem i snöyran.

Utmaning

Jo nu e det så, att dottern har utmanat mig. Man ska skriva sex saker om sig själv, som är så där lite konstiga, tokiga eller något annat.... Sen ska man utmana sex andra bloggare att göra det samma och skicka en utmaning i just deras blogg. Men vad dottern inte räknat med är att jag känner inte så många bloggare utom hon själv och så hennes bror. Jovisst, min svägerska i Tomelilla. Henne kan jag ju ta. Men sex st får jag aldrig ihop.

Men så här är det i alla fall:

1. Jag har världens bästa, vackraste och smartaste ungar, som har världens bästa, vackraste och smartaste pojk- och flickvänner samt bonusbarnbarn.

2. När jag väntade mina ungar ÄLSKADE jag äkta vaniljglass med rårivna morötter. Mums!

3. Jag har världens bästa chef!

4. Jag har inga egna riktiga släktingar (om man inte räknar den egna familjen förstås), utan bara en massa av maken ”lånade” tyska släktingar och några svenska osså.

5. Jag älskar att fotografera. Jag var bara 10 år när jag fick min första systemkamera. Dessförinnan hade jag tränat med lådkamera, som var tillverkad på 40-talet. Fina bilder, bara man höll kameran stilla.

6. I fjärde klass skulle vi spela teater i skolan, Törnrosa på engelska. Jag fick rollen som en av feérna. Hade en lång vit sidenklänning och var söt som en ängel. Vi repeterade många veckor före premiären, som skulle vara för alla föräldrarna. Jag kunde alla 25 orden, som jag skulle säga på engelska, flytande……. ända tills jag kom in på scenen. Då var allt bortglömt. Jag stod där och stirrade på den sovande Törnrosa och hade glömt allt jag skulle säga. Till slut efter en lång, lång evighet sprang jag ut från scenen. Därefter tilldelades rollen en annan flicka som fick överta min klänning. Jag har aldrig försökt spela teater sen dess.

Centimeter

Jag är 157,5 cm. (En gång i tiden var jag 161 cm, men det är en annan historia)
Fram till i går eftermiddag hade jag minskat 30 cm. Men på en sekund igår ökade jag 10 cm igen. Nu sitter jag här med ett normalt vänsterknä, som är 36 cm och ett i högsta grad onormalt högerknä som är 46 cm. Så för ett tag framöver får jag väl byta ut stavarna mot mina kryckor.

Tänk, ibland övergår tekniken förståndet. Alla bilderna föll bort. Konstigt!

Men här är de i alla fall våren i Stuttgart, Mercan och släkten Möller. Hm, tur att man heter Carlstedt-Darrell. ..........

Släktbesök i Tyskland

Besöket i Stuttgart blev ett vårligt härligt besök. Vi träffade alla släktingarna, båda unga och ännu yngre. Maken kolla på en ny cabbe, men ingen merca i världen kunde slå hans egen älskade lilla bil. Vi promenerade i den blommande staden och hade det jättemysigt. God öl, gott vin och härliga jordgubbskakor.

Men det är något konstigt när de där "möllrarna" träffas. Det måste vara något som ligger i generna. Tom minste familjemedlemmen har samma gener som sin pappa och onkel Carsten. Hm, vad säger blivande svärsonen? Jag ha visserligen aldrig sett sådan tendenser hos dottern,men det kan ju ligga latent i generna och hoppa över en generation. Men de är lika goa och söta för det, eller hur?......