Vintern på Österlen

Jag säger bara en sak, ÖSTERLENSK VINTER!

Den som inte själv har upplevt en snöstorm i Skåne, vet inte vad en snöstorm är. Här nere snöar det aldrig uppifrån utan alltid rakt fram ifrån eller från sidan. Därför ser vägarna ut som på bilden ovan. Inte törs man köra 50 där. Svårt att tänka sig att man om någon månad sitter på terassen och fikar i solskenet och har det riktigt mysigt.

Skönt att bo i stan

I morse när man vaknade var man allt bra glad för att man inte bodde i Skurup. Men att man skulle bli insnöad i storstan hade man ju aldrig räknat med. Sånt händer väl bara på landet? Men snön låg faktiskt en meter hög mot garagedörren, så det var tur att maken inte skulle köra med sin älskade cabbe idag. Det var i alla fall bara att plocka fram stora snöslungan (dvs maken + stor skyffel) för att få fram den vanliga bilen. Den korta vägen till jobbet var glatt som tusan. Härligt att det bara är 5 minuters bilväg och inte 50 minuter som det var "förr i världen".

Imorgon ska vi dock ta oss ut till landet. Det kan bli spännande, för de vinterunderhåller inte alla vägarna och enligt radion har det varit extremt besvärligt där i dag. Vi har dock packat bilen med snöskottare, värmeljus, dricka och kexchoklad om i fall att vi skulle bli sittande i någon driva.

Stava rätt

Att stava rätt - är inte lätt!
Ibland trasslar man in stavarna mellan fötterna och ramlar framstupa. Aj,vad ont det gör!
Men att man i London inte kan stava till Carsten Möller, det är ju bara för dåligt

Alla hjärtans dag

Mina hjärtliga hälsningar till alla mina sex ”barn” på Alla Hjärtans Dag. Ni vet att ni alla ryms i mitt hjärta.

För att just detta hjärta ska må bättre har jag nu investerat i nya walking-skor som kostade över 1000 spänn. Speciella skor med extra studs i, så att jag kan ta ”sjumilakliv” (precis som Martin Stenmark) samt nya knoppar (till stavarna).
Och varje kväll stavar jag nu hem från jobbet beväpnad med reflexväst, ficklampa samt mp3-spelare. Förhoppningen är också att jag ska bli mindre samt äldre. Och Gud nåde den gud som ger mig något nytt ryggskott eller annat dumt som hindrar mig från denna träning. Nu när jag äntligen kommit i gång så bra! Alla vet ju hur svårt det är att få i gång mig. Det är som att veva igång en gammal T-ford.

Mörkrädd

Igår blev jag riktigt rädd! Jag jobbade sent på kvällen så det var ordentligt mörkt när jag gick hem.

På min promenadväg passerar jag dagligen Hammars Park (numera Hamas´Park, som den kallas av de närboende). Jag lyssnar ständigt på min mp3-spelare med häftig musik. Ibland stavar jag och ibland promenerar jag vanligt.

Men igår, när jag gick längs med parken, kom en joggare springande mot mig. Jag tänkte omedelbart på kvinnan med hunden, som förra vecka blev knivskuren av en förbispringande joggare. Det hände strax intill parken. Och jag, som inte ens hade en hund med mig. Jag kände skräcken ta tag i mig. Vad skulle jag göra? Precis då hörde jag i öronen Pavarotti sjunga sitt bravurnummer ”O sole mio”. Jag stämde in med full hals och sjöng duett med Pavarotti …..O sole mio………………..

Joggaren stannade förfärat, virrade på huvudet. Gick över gatan och fortsatte springa åt andra hållet. Jag undrar vem som blev mest rädd, joggaren eller jag. Men man kan ju konstatera att man inte behöver ha en hund som skydd, när man promenerar i mörkret. En bra mp3-spelar är gott nog.

Nästa helg är det två år sedan vi flyttade till nytt kontor och ett år sedan vi flyttade tillbaka till ”stan” efter 27 år i förskingringen. Men i år, den här helgen, slipper vi flytta. Skönt!

Det där med att flytta till ”stan” har skapat mycket känslor. Tidigare tänkte jag, att ”om jag bara bodde i Malmö” skulle jag göra si och så……… Nu bor jag i Malmö och…………….
Allt det där jag skulle göra, har inte blivit av. Visserligen har vi väl varit lite mer på krogen, fler biobesök och ett och annat teaterbesök och framför allt, mycket mer umgänge med sonen och hans familj. Men det där andra jag skulle göra, om jag bodde i stan, har jag inte gjort. Och vems fel är det? Jo, bara mitt?

Jag saknar huset i Skurup, det stora luftiga huset med plats för många. Jag saknar min väninna och jag saknar den hjärtliga stämningen i butikerna. Här i storstan verkar alla stressade och lite sura. Ingen har tid med ett vänligt ord.

Men vad är då bättre med att bo här i utkanten av stan? Jo, närheten till jobbet. Med bil är jag på kontoret efter cirka fem-sju minuter. Jag behöver inte längre låta väckarklockan ringa klockan 05.10 utan kan sova minst en timme längre.

Det är dessutom ett privilegium att bo så nära havet, att man hör vågornas brus och känner doften av hav när stormarna viner in över land.

Summa summarum är det nog bättre att bo här, trots allt, även om det tar mig cirka 55 minuter att komma hem från jobbet till bostaden. Lika lång tid som när jag bodde på landet. Varför det? Jo jag promenerar hem varje dag (nästan) vilket har resulterat i minus 4 kg. Bra va?